Karaktärtankar

Nu är jag tillbaka så nu tänker jag skriva ett längre inlägg (hoppas jag i alla fall). Som rubriker så vackert beskriver inlägget kommer jag skriva ner lite tankar om karaktärer och fördomar om dem.
Jag har sagt att jag genuint blivit kär i en karaktär (vem tänker jag inte säga) och reaktioner jag har fått av det är väldigt ofta: "meh karaktärer finns ju inte". Kanske inte i riktiga världen, men de är lika levande som "riktiga" människor. Författarna utgår ifrån att karaktärerna finns, alltså beskriver de karaktärerna som om de känner, tänker, och säger. Jag får veta mer om många karaktärer än jag får veta om de flesta människor jag träffar. Författaren skriver vad de tänker, hur de uppfattar folk, vad de gillar, vad de hatar, hur de känner sig i stressfulla situationer, hur de känner sig i vredesutbrott, vad som får dem att "ticka", saker som jag knappt vet om min bästa kompis som jag känner i tio år. Varför skulle jag då inte kunna älska dem? Varför är det så fel att hellre vara med en karaktär än en människa av kött och blod? De är just lika levande för mig som du är, om de inte är mer levande än dig. Den kärleken är värre än någon kärlek någonsin kan vara; du kommer aldrig träffa den, du kommer aldrig få se den människan stå framför dig och det gör ont i varenda liten del av själen. Folk har också sagt att det jag känner inte är "på riktigt". Att falla ihop på marken för att du gråter så mycket är inte det riktigt? Jag skulle kunnat sälja min själ för en vecka med personen, en känsla som jag inte känt för någon annan och troligen aldrig kommer att göra. Varför skulle de känslorna vara mindre riktiga än om jag skulle vara kär i personen bredvid mig?
Jag har pratat om kärlek, men inte bara det, utan vänskap och hat. Jag kan ta som exempel professor Umbridge och minister Fudge, hur många av er (som läst HP) har känt att man vill ge dem en rak höger, eller att de förtjänar en dementorskyss? De flesta anar jag. När jag läser HP och Fenixorden känner jag ett hat starkare än när jag läste om andra världskriget i skolan. Skulle dessa känslor vara mindre riktiga? Naturligtvis inte! Som Steven Moffat så vackert sa (citerar inte, kommer inte exakt ihåg): the tv-show is fiction but the mental damage is real. Jag skulle kunna skriva tre pergamentstycken om hur mycket jag ogillar Moffat. Inte för att han skriver avsnitt som får en att gråta i tre timmar, det får han gärna göra (you can get addicted to a certain kind of sadness). Jag ogillar honom för att han är sexistisk, har bara vita i huvudroller, knappt som statister heller, i Doctor Who ser han sig själv som en kung. Om ni inte har sett sista avsnittet på säsong 7 borde ni inte läsa mer. Han skriver att Clara ändrar hela hans tidslinje. Okej han försöker ändra ALLT de andra manusförfattarna har skrivit. Hur fel är inte det? Men nu är det inte Moffat jag ska skriva om.

Jag har också upptäckt att när jag skriver kan vissa karaktärer, som jag har hittat på, kan de få mig besvikna, jag tror att de är på ett sätt men visar sig vara på ett annat. Om ni inte har stött på detta problem kan det vara svårt att förstå vad jag pratar om. Det är som om den känner saker som jag känner, men som jag inte vill att karaktären ska känna. De lever sitt egna liv och jag är inte den som hittar på, jag är den som iakttar. Jag kan ha skrivit 20 sidor och tänkt att en karaktär är på det sättet, men sedan kommer en händelse och jag inser att de inte alls är som jag vill att de ska vara. Och då får jag bara iaktta mer och skriva så som de är och inte ändra på dem, för det är som om jag skulle ändra på min bästa vän för att jag inte gillar vissa saker. Det är min historia, men inte mina karaktärer. Jag hoppas att jag inte förvirrat iväg för mycket!