Rekommendation no7 Freja - Sagan om Valhalla

Nu så, nu ska ni få en till rekommendation. Jag läste Freja för att vi har ett svenska arbete där jag jobbar om fantasy. Jag ska också läsa Name of the Wind till det arbetet. Boken utspelar sig på Bronsåldern och Johanne Hildebrandt har fått inspiration från nordiska mytologin, men hon understryker tydligt att det inte är någon korrekt återgivning av den.

Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till fienden i ett sista försök att mäkla fred. Men mötet med hövdingasonen Tor förändrar allt. För en mer förbjuden kärlek har aldrig funnits.

Freja är en av de bättre böckerna jag har läst, vilket jag tycker är lite konstigt eftersom den inte är fantastiskt skriven eller sitter som en smäck. Vad jag gillar med Freja är att det är en tjej i huvudrollen vilket väldigt få fantasyböcker har. Även fast det utvecklas en kärlek mellan Freja och Tor är det inte vad boken går ut på. Inte är det heller så att Freja strävar efter kärleken, eller att kärleken är någon högre makt som kommer att göra allt bra igen. Freja är en självständig tjej som inte tar någon skit av någon man. På Vanaheim, en ö i Östersjön, är det kvinnorna som bestämmer vilket är mycket mer realistiskt än att männen ska bestämma. Men jag är feminist så jag tycker inte heller att kvinnor ska vara enväldiga härskare, fast samtidigt är det skönt att läsa en fantasybok där männen inte är överrepresenterade (som Sagan om Ringen) och där kvinnorna kan stå upp för sig själva.
Men detta är enbart på Vanaheim, där Tor bor är det männen som bestämmer. Så som det ser ut i dagens samhälle. Männen bestämmer saker som, om världen vore logisk, kvinnorna borde få bestämma helt själva, och männen vägrar att lyssna på kvinnorna. Riktiga mansgrisar som får mig att vilja krypa ur mitt skinn.
Och apropå att krypa ur mitt skinn, karaktärerna är bland de jobbigaste som finns. Freja, Tor, och Oden har PMS hela tiden. Ena sekunden kan de vara hur glada och andra sekunden arga som åskmoln (oftast blir männen åskmoln för att kvinnorna från Vanaheim vägrar göra som de säger, patetiska jävlar, och Freja blir ett åskmoln för att männen är dumma i huvudet). Däremot har (de flesta) karaktärer djup, vilket gör det intressant att läsa.
Jag som gillar nordisk mytologi tycker det är roligt att läsa olika människors version, och den här versionen är en av de bättre som jag läst. Det man måste tänka på är att personerna inte är gudar än, att de lever på jorden.

Även fast boken har några brister så rekommenderar jag Freja.
På en skala från ett till tio får Freja - Sagan om Valhalla 6/10.

Till sist vill jag säga GOD JUL!!

The Desolation of Smaug

Jag ska inte ens försöka skylla på skolan för att jag inte lagt upp något inlägg. Jag har haft gott om tid, bara det att jag verkligen inte orkat eller glömt bort. Jag är dock väldigt trött när jag kommer hem, och orkar inte göra något produktivt överhuvudtaget. Jag ska försöka göra lite fler inlägg för nu har jag läst lite fler böcker!

Hur som haver, tillbaka till detta inlägg. The Desolation of Smaug. En film som jag såg igår. 3D och HFR. Jag såg inte första delen i 3D och HFR, och jag tycker nästan om det mer. 3D har jag inga problem med det skulle jag gärna titta på, men bara inte HFR. Om ni inte vet vad HFR är så är det High Frame Rate, alltså att de har filmat med 48 frames per second, det vanliga är 24 frames per second. Det är i lättare ord extrem HD (ha kvar i minnet att jag tycker att alla "vanliga" filmer på bio är i mycket bra HD eftersom jag tittar på så mycket annat som har sämsta kvalitén. I och med denna HFR fick jag lite ont i ögonen, och så fort jag tittade på någon annan del av skärmen (exempel när alverna talade alvspråk och jag behövde läsa texten) så behövdes det någon millisekund att ställa om ögonen, något som märktes. HFR gjorde också att allt såg animerat och inklippt ut, vilket gjorde att dels det kändes ännu mer som en saga och Smaug såg lika verklig ut som dvärgarna och Bilbo. Nu har jag talat mycket om hur det kändes, vad tyckte jag då om filmen?
Den är bra. Var första bättre? Ja, det var den. Varför? 1. Det är lite som The Two Towers, det är en del för att komma framåt i historien. Det är ett färdmedel framåt, och även fast Peter Jackson har gjort ett bra jobb i att inte få det enformigt så kan han inte komma ifrån att det faktiskt bara är ett färdmedel.
2. The Soundtrack är bättre i första filmen, jag hörde knappt något soundtrack och det låg bara i bakgrunden, oftast var det bara stön och saker som går sönder som man hörde. Det fanns inget som gjorde att jag fick rysningarna som jag brukar få när jag är på bio, vilket var tråkigt.
3. Jag såg den som sagt inte i 3D och HFR.
Tillbaka till denna film. Nu lät det som om jag inte gillade TDoS alls, men det gjorde jag väldigt mycket. Jag älskade att de tagit med Tauriel. Det var bra att de i alla fall hade en kvinna på sisådär femtiotusen män. Nu vet jag inte om man räknar orkerna som könlösa eller av det manliga könet, men jag förmodar att man räknar de som män. Jag ska inte gå in på hur extremt sexistisk JRR Tolkien, och filmerna är, för det skulle jag kunna skriva en uppsats om (vilket jag ska göra i svenskan så jag kanske lägger upp den), men det är skönt att se att Jackson ändå tar med en kvinnlig alv som är (ursäkta min svengelska nu, men i brist på bra svenska ord) riktigt jäkla badass. Hon klarar sig själv, räddar Kíli fler gånger än jag kan komma ihåg, gör som hon själv vill, dödar fler än Legolas gör, och är bara riktigt awesome. Det enda Jackson missar när det gäller att göra kvinnliga roller, som är någorlunda jämställd med männen, är triangel dramat mellan Kíli, Legolas, och Tauriel. Bara för att det är en kvinna med behöver man inte göra det till en "kärleksaffär". Det går alldeles utmärkt att bara låta henne vara. Nu ska jag inte låtsas som om jag inte gillade vad som hände mellan Tauriel och Kíli för det gör jag. Nu kommer jag prata om att shipa folk, alltså att jag gillar dem som ett par. Detta ämne är något jag velat undvika så mycket som möjligt för att det inte riktigt passar, och det är tråkigt att läsa om, om man inte är en fangirl. I alla fall, i första filmen så shipade jag Kíli och Fíli (ja, incest incest familjefest). Verkligen hardcore shipning, men nu. Alltså herregud vad jag älskar Kíli och Tauriel tillsammans. När jag tänker på dem så blir jag alldeles till mig och river mig i ansiktet för de är perfekta! Skulle detta inte varit ett blogginlägg, utan en post på tumblr så skulle jag slå på tangentbordet för de är så perfekta tillsammans. Nu har fått ut mig lite av deras perfektion så kan jag fortsätta med filmen.
Smaug. Benedict. Cumberbatch. Jag vill hoppa in i filmen och klappa Smaug. En drake med Benedict som röst. Kan det bli bättre? Benedict alltså herregud vad jag dog när han pratade. Det var helt sjukt. Och det sista man ser av honom säger han "I am fire. I am death." det citatet är underbart!
Nu har jag fangirlat klart, och detta var knappt ett skrap på ytan, men jag ska hålla isär tumblr och min bokblogg så det kommer inte sippra igenom såhär mycket igen. Hoppas jag. Kanske när jag skriver om Catching Fire som jag såg den 23 november.

Så nu har ni inte sett den, gå och gör det nu!