Biblioteket

Ja okej, i förrgår var jag på biblioteket, och gissa vilken bok jag lånade! Jo Tornrummets Hemlighet. Jag läste ut den igår. Den är lika bra som jag mindes den, om inte bättre för jag hade helt glömt bort tre kapitel i slutet! Det är en bok jag verkligen rekommenderar för alla! Det kommer en första sidan med den också, men det får bli imorgon.

Vad mer lånade jag på biblioteket?
Jo, Liftarens Guide till Galaxen, Albions Skogar, Narnia; Hästen och hans Pojke (ljudbok), och Harry Potter och Halvblodsprinsen (ljudbok). Jag förstår inte varför jag lånar fler när jag redan har så mycket att läsa!

Första sidan no2 The Fault In Our Stars

The Fault in our Stars - John Green 313 sidor

Första sidan:
"Late in the winter of my seventeenth year, my mother decided I was depressed, presumably because I rarely left the house, spent quite a lot of time in bed, read the same book over and over, ate infrequently, and devoted quite a bit if my abundant free time to thinking about death.
Whenever you read a cancer booklet or website or whatever, they always list depression among the side effect of cancer. Depression is a side effect of dying. (Cancer is also a side effect of dying. Almost everything is, really.) But my mom believed I required treatment, so she took me to see my Regular Doctor Jim, who agreed that I was veritably swimming in a paralyzing and totally clinical depression, and that therefore my meds should be adjusted and also I should attend a weekly Support Group."

Baksidan:
"Despite the tumor-shrinking medical miracle that has bought her a few years, Hazel has never been anything but terminal, her final chapter inscribed upon diagnosis. But when a gorgeous plot twist named Augustus Waters suddenly appears at Cancer Kid Support Group, Hazel's story is about to completely rewritten."

Första sidan no1 Hanteringen av Odöda

Hanteringen av Odöda - John Ajvide Lindqvist. 332 sidor.

Första sidan:
Sveavägen 13 augusti 22.49

"Salud, comandante."
Henning höjde lådan med Gato Negro och skålade med metallplattan i stenläggningen. En enda vissnad ros låg på den plats där Olof Palme hade mördats sexton år tidigare. Henning hukade sig ner och löpte med fingret över bokstäverna i relief.
"Fan", sa han. "Det går utför, Olof. Utför och utför."
Huvudet sprängvärkte, och det var inte vinets fel. Människor som passerade på Sveavägen gick med blickarna i marken, några höll handflatorna pressade mot tinningarna.
Tidigare på kvällen hade det bara känts som annalkande åska, men den elektriska spänningen i luften hade glidande, omärkligt, ökat i styrka, och var nu snudd på outhärdlig. Inte ett moln på kvällshimlen, inget avlägset muller, inget hopp om en urladdning. Det formlösa fältet av elektricitet gick inte att ta på, men det kändes och märktes.
Det var som ett ömvänt strömavbrott; sedan ungefär klockan nio kunde inga lampor släckas, inga elektriska maskiner stängas av. Försökte man dra ur kontakten sprakade det otäckt och gnistor flög mellan uttaget och kontakten, hindrade kretsen frpn att brytas.
Och ännu växte fältet i stryka.
Hennings huvud kändes som om ett elstängsel virats kring pannan, det pulserade av smärtstötar och var rena tortyren.
En ambulans for förbi med sirenerna påslagna , antingen för att det var en utryckning eller för att det helt enkelt inte gick att stänga av. Ett par parkerade bilar stod på och gick på tomgång.
Salud comandante.
Henning höjde lådvinet i ansiktshöjd, lutade huvudet bakåt och öppnade kranen. En stråle träffade hakan och rann vidare ner över halsen innan han lyckades justera den så att den kom i munnen.

Baksidan:
Stockholm, 13 augusti 2002. Efter en långvarig värmebölja svävar ett elektriskt fält över staden. Lampor kan inte släckas, maskiner kan inte stängas av. Utbrottet når sin kulmen i en kollektiv huvudvärk och kaos hotar. Plötsligt är det över. Men något har hänt. Den pensionerade journalisten Gustav Mahler får ett samtal från Danderyds sjukhus. De döda på bårhuset har vaknat. Hans eget barnbarn har nyligen lagts i jorden på Råcksta kyrkogård. Har även de begravda slagit upp sina ögon? Elvy har vårdat sin senile make till hans död. Begravningen ska äga rum två dagar senare. Men mitt i natten krafsar det på dörren. När Davids hustru dör i en bilolycka, ber han Gud att få henne tillbaka. Men återkomsten till livet ser inte ut som han hoppats. De döda återvänder och vad vill de? Bara det som alla vill: komma hem.

Första sidan

Jag har börjar skriva igen på min HP fanfiction tack vare Viggo! Jag har bestämt att jag ska skriva minst 10 meningar varje dag, de behöver inte vara bra, bara så jag skriver så kan jag fixa det senare. En liten notis sådär, det som var med det här inlägget var att jag tänkt att berätta om en idé som jag tänkt genomföra, nämligen "Första Sidan" vilket är att jag först skriver bokens baksida och sedan första sidan i boken. Inget mer inget mindre. Jag hade alltså inte tänkt att skriva en recension om den, utan det får ni vänta med, läsa dem som jag har lagt upp, eller läsa vad andra har skrivit om den. Jag skulle vilja skriva att så här ofta ska jag göra ett sådant inlägg, eller på den här dagen, men gör jag det kommer jag lägga upp en och sedan inga fler eftersom jag skulle känna mig stressad och inte ta tag i det. De inläggen får bli som en överraskning, men jag kan säga att det kommer en idag eller imorgon.

Mumsigt te

Eftersom te och böcker går så bra tillsammans hade jag tänkt att prata om te i detta inlägg. Som böcker har jag något mindre beroende för att köpa te. Jag har ett väldigt stort beroende av att dricka det eftersom det är koffein i. Nu tänker kanske några av er att det heter tein, men då kan jag berätta för er att det är lika mycket koffein i te som i kaffe bara det att du tar mindre teblad än du tar kaffepulver, alltså blir det mer koffein i kaffe. Det beror också på hur länge du låter det drar teet, ju längre det drar desto mer koffein. Jag pratar förstås om svart te eftersom  det är te, grönt te heter grönt te, samma sak med rött, vitt, örtte, och koffeinfritt te. Te är svart annars är det inte te (enligt mig). Jag har druckit te till frukost ända sedan jag kunnat hantera varma drycker, jag dricker också mycket, låter det dra i ungefär tio minuter, och dricker jag inte så får jag en fruktansvärd huvudvärk.

Vi har extremt mycket te enligt alla som kommer hem till mig, och extremt många koppar. Vi köper allt vårt te i en teaffär som heter Kränku som ligger på Gotland. Åker ni dit köp så mycket te som möjligt för allt är underbart gott. Om ni inte gillar fruktteer för att det är för sött kommer ni ändå gilla dessa. Jag ogillar fruktteerna från Lipton och alla andra märken som gör påste, men Kränkus teer är bland det godaste som finns. De är inte ett dugg söta, förutom deras äppelte det är lite sött. Kränkus variationer på Earl Grey ("Earl Grey cream" och "Earl Grey royal" är de jag har druckit) är de godaste teerna jag någonsin druckit! 

Jag är som sagt inte så kräsen när det kommer till tesorter, jag gillar de flesta gröna teer, har inte druckit vitt te, men jag ogillar rött te, örtte kan vara okej. Svart te är vad som jag dricker. Jag dricker ganska mycket, tre - fem koppar om dagen, varje kopp är på en halv till en liter. Jag har inget socker eller honung i, men jag nästintill måste ha mjölk i. Jag har ganska mycket mjölk i, så att teet blir så varm att jag kan dricka stora klunkar. Mina kompisar tycker jag är konstig som har så mycket mjölk, men det är så jag älskar mitt te, klunkvänligt!

Alla burkar är fulla med te, sen har vi ungefär fem sorter till i skåpet som hyllorna är fast på.

Regning sommardag

Idag var första dagen på sommarlovet som det regnade för mig. Så vad gör man då? Jo man öppnar balkongdörren, känner lukten av regnet, hör smattret mot taket, sedan tar man sig och kokar en kopp te, sätter sig med den tjockaste boken man har (i mitt fall: The Complete Stories of Sherlock Holmes) i en fåtölj nära balkongdörren, och bara njuter. Och om man har kan man alltid ta sig en bit kaka, i mitt fall en kardemummakaka med blåbär!

Karaktärtankar

Nu är jag tillbaka så nu tänker jag skriva ett längre inlägg (hoppas jag i alla fall). Som rubriker så vackert beskriver inlägget kommer jag skriva ner lite tankar om karaktärer och fördomar om dem.
Jag har sagt att jag genuint blivit kär i en karaktär (vem tänker jag inte säga) och reaktioner jag har fått av det är väldigt ofta: "meh karaktärer finns ju inte". Kanske inte i riktiga världen, men de är lika levande som "riktiga" människor. Författarna utgår ifrån att karaktärerna finns, alltså beskriver de karaktärerna som om de känner, tänker, och säger. Jag får veta mer om många karaktärer än jag får veta om de flesta människor jag träffar. Författaren skriver vad de tänker, hur de uppfattar folk, vad de gillar, vad de hatar, hur de känner sig i stressfulla situationer, hur de känner sig i vredesutbrott, vad som får dem att "ticka", saker som jag knappt vet om min bästa kompis som jag känner i tio år. Varför skulle jag då inte kunna älska dem? Varför är det så fel att hellre vara med en karaktär än en människa av kött och blod? De är just lika levande för mig som du är, om de inte är mer levande än dig. Den kärleken är värre än någon kärlek någonsin kan vara; du kommer aldrig träffa den, du kommer aldrig få se den människan stå framför dig och det gör ont i varenda liten del av själen. Folk har också sagt att det jag känner inte är "på riktigt". Att falla ihop på marken för att du gråter så mycket är inte det riktigt? Jag skulle kunnat sälja min själ för en vecka med personen, en känsla som jag inte känt för någon annan och troligen aldrig kommer att göra. Varför skulle de känslorna vara mindre riktiga än om jag skulle vara kär i personen bredvid mig?
Jag har pratat om kärlek, men inte bara det, utan vänskap och hat. Jag kan ta som exempel professor Umbridge och minister Fudge, hur många av er (som läst HP) har känt att man vill ge dem en rak höger, eller att de förtjänar en dementorskyss? De flesta anar jag. När jag läser HP och Fenixorden känner jag ett hat starkare än när jag läste om andra världskriget i skolan. Skulle dessa känslor vara mindre riktiga? Naturligtvis inte! Som Steven Moffat så vackert sa (citerar inte, kommer inte exakt ihåg): the tv-show is fiction but the mental damage is real. Jag skulle kunna skriva tre pergamentstycken om hur mycket jag ogillar Moffat. Inte för att han skriver avsnitt som får en att gråta i tre timmar, det får han gärna göra (you can get addicted to a certain kind of sadness). Jag ogillar honom för att han är sexistisk, har bara vita i huvudroller, knappt som statister heller, i Doctor Who ser han sig själv som en kung. Om ni inte har sett sista avsnittet på säsong 7 borde ni inte läsa mer. Han skriver att Clara ändrar hela hans tidslinje. Okej han försöker ändra ALLT de andra manusförfattarna har skrivit. Hur fel är inte det? Men nu är det inte Moffat jag ska skriva om.

Jag har också upptäckt att när jag skriver kan vissa karaktärer, som jag har hittat på, kan de få mig besvikna, jag tror att de är på ett sätt men visar sig vara på ett annat. Om ni inte har stött på detta problem kan det vara svårt att förstå vad jag pratar om. Det är som om den känner saker som jag känner, men som jag inte vill att karaktären ska känna. De lever sitt egna liv och jag är inte den som hittar på, jag är den som iakttar. Jag kan ha skrivit 20 sidor och tänkt att en karaktär är på det sättet, men sedan kommer en händelse och jag inser att de inte alls är som jag vill att de ska vara. Och då får jag bara iaktta mer och skriva så som de är och inte ändra på dem, för det är som om jag skulle ändra på min bästa vän för att jag inte gillar vissa saker. Det är min historia, men inte mina karaktärer. Jag hoppas att jag inte förvirrat iväg för mycket!

Abisko

Hejsan! Nu försvinner jag som sagt i en vecka utan att ha internet så vi ses!
Pst jag har läst klart Ringens brödraskap och Skospännet så när jag kommer tillbaka har ni det att se framemot!