Gelato

Okej, okej. Inte bokrelaterat, och det har det inte varit på flera månader. Men anywho, jag tittade på tv-programmet Simply Italian på svt och hon gjorde gelato, alltså italiensk glass. Det såg så gott ut att jag var tvungen att prova, och om det blev gott. Här har ni i alla fall receptet ifall ni vill göra. Jag gjorde choklad, men det är bara att improvisera med vad ni vill ha. Detta recept kräver INGEN glassmaskin, eller att man ska röra flera gånger, jättelätt!!

Ingredienser för 1kg chokladglass:
500ml vispgrädde
395g kondenserad mjölk
2tsk vanilj extrakt
3 rågade msk kakaopulver

Häll allt i en skål och vispa med elvisp till du kan ta upp visparna och det blir små toppar som faller tillbaka. Vispa inte för hårt, den ska gå att hälla! Häll smeten i en form och frys i fem timmar. Klart!

Grundreceptet är helt samma, förutom kakaon! I gelato så ska det inte finnas några ägg, så säger någon att de gjort gelato fast de använt ägg har de gjort helt vanlig glass, och sockret är i mjölken! Yummy yummy!!

Boktjuven

Jag var och såg boktjuven i helgen lite sådär spontant. Det är en bok jag velat läst och när min kompis frågade om jag ville se den svarade jag ja direkt. För er som inte vet handlar Boktjuven om en flicka som måste lämna sin mamma, och hon får bo med en ny familj. I mitten av filmen kommer en jude som de gömmer. Filmen handlar helt enkelt om hennes liv, den utspelar sig runt åren under andra världskriget. Jag får den att låta mycket tråkigare än den är. Jaja över till filmen, jag blev positivt överraskad. Jag var beredd på att gråta från början till slut, men jag grät bara ungefär de sista 10 minuterna, vilket var skönt att den inte var så hemsk. Jag har dock hört av min kompis som läst den att det finns en scen som är väldigt hemsk, men denna scen är alltså inte med i filmen. Alla andra världskriget filmer jag har sett har varit hemska och sorgliga, men denna var vacker och inte alls så sorglig, ja förutom slutet. Jag gillar filmer som är från en tysk perspektiv, det får mig att känna medlidande för dem, som jag inte brukar göra under en historietimma om andra världskriget. Det låter väldigt hemskt, men eftersom lärare ofta brukar ta de enbart dåliga sidorna av Tysklands befolkning, och inte att även de förlorade medmänniskor.
Handlingen gillar jag också. Liesel är en roll jag tycker de har lyckats med, hon tar inte skit från någon och hon har en viljestyrka jag önskar att jag hade. Jag tycker faktiskt att alla rollerna är bra gjorda. Karaktärsutvecklingarna är som en gåva ifrån ovan. Liesels nya mammas karaktärsutveckling är min favorit utveckling av allt jag sett och läst. Hur hon går ifrån att vara en roll som var hård och kändes oförstående gick hon till att ha ett hjärta av guld. Jag tror att hon hade det även i början, men att man inte fick se det eftersom filmen är ifrån Liesels perspektiv. En fin utveckling igenom hela filmen är Liesels hår som växer längre igenom hela filmen, något som jag inte har sett i en annan film alls. Alla har alltid samma längd och frisyr. Jag kan bara tala om filmen eftersom jag inte har läst boken. Rudy är en roll jag väldigt gärna skulle vilja ha i mitt liv. Han kan skämta och man blir glad av honom. Vilket för mig vidare till skådespelarna. Pojken som spelar Rudy fyller 14 år i år. Han är alltså bara 2-3 år äldre än vad han ska spela, han är även ifrån Tyskland vilket gör hela hans framträdande mycket mer trovärdigt. Flickan som spelar Liesel är också runt 15-16 års åldern och hon är också fantastisk i hennes roll!
Jag gillar verkligen denna film! 7/10! Jag är lite sen med att se den, men har ni inte sett den gör det!

Jag är trött så förlåt om jag inte låter så bra.

Fantasyessä

Ja, det där projektet vi haft i svenskan är nu slut så nu kan jag lägga upp min essä jag skrev om de onda i fantasy. Vi hade en gräns på två sidor, men jag hade kunnat skriva säkert tio sidor till om ämnet!

Vilka är antagonisterna i fantasy?

En av de karaktäristiska moralfrågorna i fantasy är kampen mellan gott och ont, och att de goda ska vinna. De onda måste, för allt i världen, inte vinna. Varför är det så egentligen? Kan det vara så att de onda, i författarnas ögon, representerar något mer än bara ett maktgalet gäng?
Då kan vi ställa oss den första frågan, varför blir de onda? I Harry Potter är det Voldemort som är den stora ondskan och som är den som är anledning för det första och andra trollkarlskriget. Voldemort är en sadistisk, ond, grym man som inte är kapabel till att känna kärlek. Anledning till detta är att han är född under en kärleksdryck, alltså att hans mamma gav hans pappa kärleksbrygd. I detta exempel blir han ond för att han inte var född av äkta kärlek (kan detta vara en liknelse till barn som blivit födda på grund av våldtäkt?). Om vi tar ett annat exempel, Sauron i Sagan om Ringen. Sauron har blivit till av den mäktige Eru genom oräkneliga andar, och därför är han kallad för att vara en odödlig ande. Han är troligen inte heller kapabel till att känna kärlek. Är det därför antagonisterna är onda? Om vi tar ett till exempel ser vi att detta inte passar in på alla.
Morgana i tv-serien Merlin är en av antagonisterna, men hon kan känna kärlek och medkänsla, vilket tydligt kan ses i de tidiga säsongerna. Då räddar hon en liten pojke, slåss på sidan om Prins Arthur, hon räddar sin tjänsteflicka, är nära vän med Merlin. Alla dessa personer kommer hon i senare säsonger att hata och försöka döda. Hur kan hon helt vända åsikt om sina nära och kära? Det är många anledningar som kommer upp till detta: lögn; svek; och mord, men droppen som får bägaren att rinna över är att Merlin mördar hennes halvsyster som manipulerat henne till den onda sidan; att hon är Kung Uthers dotter, alltså är hon också berättigad till tronen; att hon får veta att hon är magikunnig och Uther avrättar alla som är magikunniga. Morgana lämnar Camelot efter hennes syster död, då visar att hon för hela Camelot att hon är en förrädare, och planerar sin hämnd genom att ta tillbaka tronen. I detta exempel kan man inte enbart skylla på Morgana, utan här kan man förstå hennes ondska. Så detta exempel kan vi inte skylla på att hon inte kan känna kärlek, för det gör hon i alla säsonger, bara till olika personer. I ett citat, som jag översatt själv, hämtat ifrån säsong 4 avsnitt 6 säger Morgana till Merlin: ”Tro inte att jag inte förstår lojalitet bara för att jag inte har någon kvar att vara lojal mot.” och ett annat hämtat ifrån avsnitt säsong 4 avsnitt 13 till Arthur: ”Jag trodde vi var vänner”-Arthur ”Det gjorde jag också, och se så fel vi hade. […] Du har gjort det fullständigt klart hur du känner för mig och sådana som jag [här syftar hon på att hon är magikunnig], du är inte så annorlunda Uther som du skulle vilja.” Här har vi en antagonist som är helt kapabel till att känna kärlek, alltså är det något annat som de här karaktärerna måste ha gemensamt, vilket är maktlystnaden. Morgana vill ha sin tron, Voldemort vill regera över hela världen, på samma sätt som Sauron vill styra över Midgård. Ett citat om just detta sades av Professor Quirrell i Harry Potter och Den Vises Sten (211) till Harry Potter ”Det finns inget gott eller ont, det finns bara makt och de som är för svaga för att söka den.”
Detta för mig in på en annan fråga, är de onda verkligen onda i sina egna ögon? De onda vill ha makt för att styra, inte nödvändigtvis för att göra världen till ett - ur de godas syn - sämre ställe, de goda vill ha makt för att de vill ha rättvisa. I slutändan handlar allt om makt, så egentligen vad skiljer de onda från de goda? Ett nyckelord är syfte, de skiljer sig ifrån varandra beroende på vad de gör och i vilket syfte de gör handlingen. I många fantasyböcker och filmer är det en god härskare som är rättvis och vill alla sina medmänniskor väl, men tronen är hotad. De goda vill bara försvara sig, och mördar enbart i försvar, medan de onda mördar alla som kommer i deras väg. Båda mördar, en i självförsvar och den andra för sin egen vinning, men tror antagonisterna då inte att protagonisterna är precis samma eftersom de gör samma saker. Många av de onda tycker säkert det. Tillexempel elevhemmet Slytherin i Harry Potter är av alla betraktad som det onda elevhemmet, och det är en bidragande faktor till varför många Slytherinelever går över till den mörka sidan. När de går i skolan hinner de inte ens presentera sig innan de får den onda stämpeln över sig, de behandlas som skit av de andra eleverna fast de inte gjort något. Är det då så konstigt att många går över till Voldemort? Hela skolgången har de hört att de inte är värda någonting, mobbade bara för att de är i Slytherin, sen hör de Voldemort tala och han säger att de alltid har varit viktiga och värdefulla. Just de antagonisterna ser nog inte på sig själva som onda, utan mer som en grupp som hittat hem. Ett väldigt destruktivt hem, men alla vill ha en tillhörighet.
Nej, de flesta onda ser nog inte på sig själva som onda, de förstår inte att de skadar andra med deras handlingar, eftersom de goda gör samma sak.
Då har vi fastställt vad som driver många de onda och huruvida de ser på sig själva som onda. Varför har då nästan alla författare med den onda sidan när de skriver, och varför förlorar de även fast de är många fler? Just det här med att de förlorar har DN:s Maria Gunther skrivit en artikel om den 29/12-13 där hon hänvisar till tidskriften The Medical Journal of Australia där en ny studie visar på att det är D-vitamin som gör att de goda segrar. Detta gäller dock enbart i Sagan om Ringen, Nicholas och Joseph Hopkinson sa själva i artikeln ”Naturligtvis bevisar inte detta ett orsakssamband[…]”. Denna artikel går dock ut på att visa hur viktig D-vitamin är, inte så mycket orsaken till varför de goda segrar.
Men om det inte är D-vitamin, kan det vara så att de onda egentligen bara är en metafor för onda saker som härjar i våra liv, så som depression, självmordstankar, egoism och så vidare? JK Rowling har sagt ibland annat The Oprah Winfrey Show 1/10-10 att dementorerna i Harry Potter är inspirerade från Rowlings egen resa genom depression. Ringen i Sagan om Ringen kan symboliseras som de deprimerade tankarna vissa bär inom sig. Desto längre man äger ringen och desto närmare hjärtat ringen är ju svårare är det att motstå den. En vän till mig har berättat att på samma sätt är det med självmordstankar, ju mer tid man lägger på tankarna desto svårare blir det att kommer ifrån dem. Som jag skrev tidigare om att onda kanske inte ser på sig själva som onda kan dessa självmordstankar inte heller se på sig själv som farliga. Har man destruktiva tankar brukar man ofta inte tänka att de är skadliga, och är man masochist kan man rent av njuta av dessa tankar, de blir som en kompis och det kan bli svårt att släppa dem.
Är det därför de onda är fler fast ändå förlorar, för att visa läsarna att allt kommer bli bra oavsett antal negativa tankar och ord? Mitt svar på det är ja.
Till sist hoppas jag att vi kommit fram till vad antagonisten egentligen är genom alla dessa frågor. Kanske har det uppstått fler frågor än svar, men det finns nog inga direkta svar. Det hoppas jag inte i alla fall, det vore tråkigt. Jag citerar Sirius Black från Harry Potter och Fenixorden ”Vi har alla både ljus och mörker inom oss. Det som spelar roll är den del vi väljer att visa. Det är vilka vi verkligen är.” Min sista fråga är, gör ni ert bästa för att hålla er i ljuset?

Källhänvisning:
Rowling JK, (1997), Harry Potter and the Philosopher’s stone, Bloomsbury
Rowling JK, (1998), Harry Potter and the Chamber of Secrets, Bloomsbury
Rowling JK, (1999), Harry Potter and the Prisoner of Azkaban, Bloomsbury
Rowling JK, (2000), Harry Potter and the Goblet of Fire, Bloomsbury
Rowling JK, (2003), Harry Potter and the Order of the Phoenix, Bloomsbury
Rowling JK, (2005), Harry Potter and the Half-blood Prince, Bloomsbury
Rowling JK, (2007), Harry Potter and the Deathly Hallows, Bloomsbury

Tolkien J.R.R., (1954), The Fellowship of the Ring, George Allan & Unwin
Tolkien J.R.R., (1954), The Two Towers, George Allan & Unwin
Tolkien J.R.R., (1955), The Return of the King, George Allan & Unwin

BBC, (2008-2012), Merlin

Catching Fire

Nu när jag läste om min inlägg så inser jag att 14 december skrev jag att jag skulle recensera filmen. Det har jag helt glömt bort, men hur som haver så kommer den här och nu.
Catching Fire. Bästa filmen jag sett på länge. När jag läste boken första gången läste jag hälften och läste inte klart den förens ett halv år senare. När jag såg filmen insåg jag hur bra den egentligen är. Så naturligtvis läste jag om den. Jag sträckläste den på en söndag, och den är verkligen underbar. Men nu är det filmen jag ska tala om inte boken.
Så förhållandet mellan boken och filmen är det bästa förhållandet jag har sett. Alla regisörer som ska göra en film av en bok borde prata och lära sig av de som gjorde CF. De har med allt viktigt, har inte hittat på egna händelseförlopp, och insett hur man filmar och lägger på musiken klockrent. Det kommer rysningar var och varannan minut, och så fort jag slutat gråta kommer nästa gråtattack. Den är vacker och ångestladdad, något som jag älskar (därför fantasy passar mig så bra). Skådespelarna är väldigt duktiga, och de förtjänar all uppmärksamhet de kan få, speciellt Josh. Vet inte riktigt vad mer jag ska säga så det får väl vara bra där!

Gott nytt år!

Okej, 11 dagar sent men jaja. Jag har inte riktigt förstått att det är 2014 än, men runt juni kanske jag lär mig att skriva rätt år.
Nyår = nyårslöften. Jag har inga, ja förutom att läsa ut alla böcker jag har köpt och inte köpa några nya. Den där delen att inte köpa några nya kommer inte gå så bra alls, men jag kan låtsas. Apropå det, jag köpte en ny bok i slutet av jullovet, The Name of the Wind av Patrick Rothfuss. Jag har inte kommit särskilt långt, 85 sidor av 662. Den är på engelska, ganska liten text, och texten är över hela sidan. Även fast jag inte kommit så långt så är den bland de bästa böcker jag läst. Det kommer nog en Första Sidan av den, jag får se.
Men återigen gott nytt år!