Catching Fire

Nu när jag läste om min inlägg så inser jag att 14 december skrev jag att jag skulle recensera filmen. Det har jag helt glömt bort, men hur som haver så kommer den här och nu.
Catching Fire. Bästa filmen jag sett på länge. När jag läste boken första gången läste jag hälften och läste inte klart den förens ett halv år senare. När jag såg filmen insåg jag hur bra den egentligen är. Så naturligtvis läste jag om den. Jag sträckläste den på en söndag, och den är verkligen underbar. Men nu är det filmen jag ska tala om inte boken.
Så förhållandet mellan boken och filmen är det bästa förhållandet jag har sett. Alla regisörer som ska göra en film av en bok borde prata och lära sig av de som gjorde CF. De har med allt viktigt, har inte hittat på egna händelseförlopp, och insett hur man filmar och lägger på musiken klockrent. Det kommer rysningar var och varannan minut, och så fort jag slutat gråta kommer nästa gråtattack. Den är vacker och ångestladdad, något som jag älskar (därför fantasy passar mig så bra). Skådespelarna är väldigt duktiga, och de förtjänar all uppmärksamhet de kan få, speciellt Josh. Vet inte riktigt vad mer jag ska säga så det får väl vara bra där!

Gott nytt år!

Okej, 11 dagar sent men jaja. Jag har inte riktigt förstått att det är 2014 än, men runt juni kanske jag lär mig att skriva rätt år.
Nyår = nyårslöften. Jag har inga, ja förutom att läsa ut alla böcker jag har köpt och inte köpa några nya. Den där delen att inte köpa några nya kommer inte gå så bra alls, men jag kan låtsas. Apropå det, jag köpte en ny bok i slutet av jullovet, The Name of the Wind av Patrick Rothfuss. Jag har inte kommit särskilt långt, 85 sidor av 662. Den är på engelska, ganska liten text, och texten är över hela sidan. Även fast jag inte kommit så långt så är den bland de bästa böcker jag läst. Det kommer nog en Första Sidan av den, jag får se.
Men återigen gott nytt år!

Rekommendation no7 Freja - Sagan om Valhalla

Nu så, nu ska ni få en till rekommendation. Jag läste Freja för att vi har ett svenska arbete där jag jobbar om fantasy. Jag ska också läsa Name of the Wind till det arbetet. Boken utspelar sig på Bronsåldern och Johanne Hildebrandt har fått inspiration från nordiska mytologin, men hon understryker tydligt att det inte är någon korrekt återgivning av den.

Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till fienden i ett sista försök att mäkla fred. Men mötet med hövdingasonen Tor förändrar allt. För en mer förbjuden kärlek har aldrig funnits.

Freja är en av de bättre böckerna jag har läst, vilket jag tycker är lite konstigt eftersom den inte är fantastiskt skriven eller sitter som en smäck. Vad jag gillar med Freja är att det är en tjej i huvudrollen vilket väldigt få fantasyböcker har. Även fast det utvecklas en kärlek mellan Freja och Tor är det inte vad boken går ut på. Inte är det heller så att Freja strävar efter kärleken, eller att kärleken är någon högre makt som kommer att göra allt bra igen. Freja är en självständig tjej som inte tar någon skit av någon man. På Vanaheim, en ö i Östersjön, är det kvinnorna som bestämmer vilket är mycket mer realistiskt än att männen ska bestämma. Men jag är feminist så jag tycker inte heller att kvinnor ska vara enväldiga härskare, fast samtidigt är det skönt att läsa en fantasybok där männen inte är överrepresenterade (som Sagan om Ringen) och där kvinnorna kan stå upp för sig själva.
Men detta är enbart på Vanaheim, där Tor bor är det männen som bestämmer. Så som det ser ut i dagens samhälle. Männen bestämmer saker som, om världen vore logisk, kvinnorna borde få bestämma helt själva, och männen vägrar att lyssna på kvinnorna. Riktiga mansgrisar som får mig att vilja krypa ur mitt skinn.
Och apropå att krypa ur mitt skinn, karaktärerna är bland de jobbigaste som finns. Freja, Tor, och Oden har PMS hela tiden. Ena sekunden kan de vara hur glada och andra sekunden arga som åskmoln (oftast blir männen åskmoln för att kvinnorna från Vanaheim vägrar göra som de säger, patetiska jävlar, och Freja blir ett åskmoln för att männen är dumma i huvudet). Däremot har (de flesta) karaktärer djup, vilket gör det intressant att läsa.
Jag som gillar nordisk mytologi tycker det är roligt att läsa olika människors version, och den här versionen är en av de bättre som jag läst. Det man måste tänka på är att personerna inte är gudar än, att de lever på jorden.

Även fast boken har några brister så rekommenderar jag Freja.
På en skala från ett till tio får Freja - Sagan om Valhalla 6/10.

Till sist vill jag säga GOD JUL!!

The Desolation of Smaug

Jag ska inte ens försöka skylla på skolan för att jag inte lagt upp något inlägg. Jag har haft gott om tid, bara det att jag verkligen inte orkat eller glömt bort. Jag är dock väldigt trött när jag kommer hem, och orkar inte göra något produktivt överhuvudtaget. Jag ska försöka göra lite fler inlägg för nu har jag läst lite fler böcker!

Hur som haver, tillbaka till detta inlägg. The Desolation of Smaug. En film som jag såg igår. 3D och HFR. Jag såg inte första delen i 3D och HFR, och jag tycker nästan om det mer. 3D har jag inga problem med det skulle jag gärna titta på, men bara inte HFR. Om ni inte vet vad HFR är så är det High Frame Rate, alltså att de har filmat med 48 frames per second, det vanliga är 24 frames per second. Det är i lättare ord extrem HD (ha kvar i minnet att jag tycker att alla "vanliga" filmer på bio är i mycket bra HD eftersom jag tittar på så mycket annat som har sämsta kvalitén. I och med denna HFR fick jag lite ont i ögonen, och så fort jag tittade på någon annan del av skärmen (exempel när alverna talade alvspråk och jag behövde läsa texten) så behövdes det någon millisekund att ställa om ögonen, något som märktes. HFR gjorde också att allt såg animerat och inklippt ut, vilket gjorde att dels det kändes ännu mer som en saga och Smaug såg lika verklig ut som dvärgarna och Bilbo. Nu har jag talat mycket om hur det kändes, vad tyckte jag då om filmen?
Den är bra. Var första bättre? Ja, det var den. Varför? 1. Det är lite som The Two Towers, det är en del för att komma framåt i historien. Det är ett färdmedel framåt, och även fast Peter Jackson har gjort ett bra jobb i att inte få det enformigt så kan han inte komma ifrån att det faktiskt bara är ett färdmedel.
2. The Soundtrack är bättre i första filmen, jag hörde knappt något soundtrack och det låg bara i bakgrunden, oftast var det bara stön och saker som går sönder som man hörde. Det fanns inget som gjorde att jag fick rysningarna som jag brukar få när jag är på bio, vilket var tråkigt.
3. Jag såg den som sagt inte i 3D och HFR.
Tillbaka till denna film. Nu lät det som om jag inte gillade TDoS alls, men det gjorde jag väldigt mycket. Jag älskade att de tagit med Tauriel. Det var bra att de i alla fall hade en kvinna på sisådär femtiotusen män. Nu vet jag inte om man räknar orkerna som könlösa eller av det manliga könet, men jag förmodar att man räknar de som män. Jag ska inte gå in på hur extremt sexistisk JRR Tolkien, och filmerna är, för det skulle jag kunna skriva en uppsats om (vilket jag ska göra i svenskan så jag kanske lägger upp den), men det är skönt att se att Jackson ändå tar med en kvinnlig alv som är (ursäkta min svengelska nu, men i brist på bra svenska ord) riktigt jäkla badass. Hon klarar sig själv, räddar Kíli fler gånger än jag kan komma ihåg, gör som hon själv vill, dödar fler än Legolas gör, och är bara riktigt awesome. Det enda Jackson missar när det gäller att göra kvinnliga roller, som är någorlunda jämställd med männen, är triangel dramat mellan Kíli, Legolas, och Tauriel. Bara för att det är en kvinna med behöver man inte göra det till en "kärleksaffär". Det går alldeles utmärkt att bara låta henne vara. Nu ska jag inte låtsas som om jag inte gillade vad som hände mellan Tauriel och Kíli för det gör jag. Nu kommer jag prata om att shipa folk, alltså att jag gillar dem som ett par. Detta ämne är något jag velat undvika så mycket som möjligt för att det inte riktigt passar, och det är tråkigt att läsa om, om man inte är en fangirl. I alla fall, i första filmen så shipade jag Kíli och Fíli (ja, incest incest familjefest). Verkligen hardcore shipning, men nu. Alltså herregud vad jag älskar Kíli och Tauriel tillsammans. När jag tänker på dem så blir jag alldeles till mig och river mig i ansiktet för de är perfekta! Skulle detta inte varit ett blogginlägg, utan en post på tumblr så skulle jag slå på tangentbordet för de är så perfekta tillsammans. Nu har fått ut mig lite av deras perfektion så kan jag fortsätta med filmen.
Smaug. Benedict. Cumberbatch. Jag vill hoppa in i filmen och klappa Smaug. En drake med Benedict som röst. Kan det bli bättre? Benedict alltså herregud vad jag dog när han pratade. Det var helt sjukt. Och det sista man ser av honom säger han "I am fire. I am death." det citatet är underbart!
Nu har jag fangirlat klart, och detta var knappt ett skrap på ytan, men jag ska hålla isär tumblr och min bokblogg så det kommer inte sippra igenom såhär mycket igen. Hoppas jag. Kanske när jag skriver om Catching Fire som jag såg den 23 november.

Så nu har ni inte sett den, gå och gör det nu!

Första sidan no5 Freja - Sagan om Valhalla

Freja - Sagan om Valhalla av Johanne Hildebrandt 380 sidor.

Första sidan:
"Det var stilla, alltför stilla. Ingen skällande hund, inga barnskratt, inga röster. Freja rös och svepte manteln runt sig. En vind drog över gårdsplanen och rev upp ett moln av damm. Grinden till den tomma hagen slog ödsligt. På åkern neg grödan. Inga människor, inga djur. Rädslan sipprade in i magen och vred sig runt som en kall orm. Vad i Gudinnans namn hade drabbat dessa människor? Långhuset var inte särskilt stort, knappt arton steg långt. Det var byggt på det gamla viset och tjocka halmtaket nådde nästan till marken. Hon visste att svaret måste finnas där. En sönderslagen urna låg vid dörren. Mörkröd surgröt täckt med damm bredde ut sig vid hennes fötter. En pöl av färskt blod blandade sig med gröten. Freja darrade till och tog ett steg tillbaka. Vinden ökade i styrka. Den ryckte i hennes flätor, slet loss en hårslinga som piskade mot hennes kind. Hon märkte det inte. Två långa spår löpte från blodpölen in under den grovt tillyxade ekdörren. Ett långt skaft pressade mot dörren så att den inte gick att öppna inifrån. Nu visste hon."

Baksidan:
"Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till fienden i ett sista försök att mäkla fred. Men mötet med hövdingasonen Tor förändrar allt. För en mer förbjuden kärlek har aldrig funnits."

Skolproject

Jag är så taggad på att skriva detta inlägg! I svenskan har vi ett project som är att man får välja en genre, och läsa två böcker och se två filmer eller en serie i den genre man valt. Jag valde såklart fantasy, konstigt vore det annars. Jag ska läsa Stenens Väktare av David Eddings och Freja - Sagan om Valhalla av Johanne Hildebrandt. Båda är första delen i en bokserie, och de verkar väldigt bra båda två! Filmerna vi har bestämt i min grupp är några fler än vad man ska ha. Jag kommer inte ihåg alla, men några är LotR, Hugo Cabret, Alice i Underlandet (med Johnny Depp och Helena Bonham Carter), Narnia, och Spiderwick. Jag har läst några sidor ur Sagan om Valhalla och även fast jag bara läst fem sidor tycker jag att den verkar bra! Välskriven och genom tänkt, men jag kanske ändrar mig, men bra start!

Jag har fortfarande inte läst klart 1984, har ungefär hundra sidor kvar.

Om ni kommer ihåg den här boken jag blogga om nyss:

Nu har jag köpt den! Och imorgon på science fiction bokhandeln kommer han vara där och signera! Dit ska jag, kom ni också, klcokan 17.00 börjar det! Kom! Något mer jag köpte på bokhandeln var 10ans sonic screwdriver! Jag är så glad! Två böcker och screwdrivern kostade femhundra kronor, men värt det!

Snart kommer fler första sidor och nya bilder på mina nya bokhyllor när de kommer!

1984 - George Orwell

Just nu läser jag 1984 av George Orwell. Jag har inte kommit så långt (53 sidor) men jag hittade ett roligt citat från boken jag skulle vilja dela med mig av.
"In your heart you'd prefer to stick to Oldspeak, with all it's vagueness and it's useless shades of meaning. You don't grasp the beauty of the destruction of words. Do you know that Newspeak is the only language in the world whose vocabulary gets smaller ever year?" Jag som går humanist linjen inriktning språk tycker detta var väldigt underhållande! Recension kommer när jag läst klart den, vilket är senast den 4de november.

Recension no3 Norwegian wood

Norwegian Wood - Haruki Murakami. 382 sidor.
(Skriet från baksidan)
När den 37årige Toru Watanabe hör Beatles-låten "Norwgian Wood" spelas i en sliskig orkesterverision i ett flygplan så är det som om hans huvud sprängs i bitar. Som en blixt väcks minnet av en kärlek han upplevt i skarven mellan tonår och vuxenhet.
Hon hette Naoko, och var flickvän till en av Torus vänner [bästa vän faktiskt]. När vännen tog sitt liv drev de isär, men när de båda träffas igen av en slump blir han kär och får uppleva en förälskelse som lika delar är öm, intensiv, och omöjlig. Naokos psyke är bräckligt. Hon försvinner till ett vårdhem [efter hon och Toru har haft sex, vilket inte var det smartaste draget av Toru] och Toru bestämmer sig för att vänta, skriva brev, och leva för några få korta besök. Samtidigt är han starkt dragen till en studiekamrat, som tydligen visar sitt intresse för honom. Toru lever i förvirring och ensamhet i spänningsfältet mellan dessa kvinnor.

Jag gillar inte denna bok. Anledningen till varför jag skrev av baksidan är för att jag inte vet vad denna bok handlar om. Den handlar om ingenting. Det är en ungdomsbok för vuxna. Den är tråkig, väldigt sexistisk, och inget händer någonsin. Dock är den bra skriven. Kvinnorna i boken är alltid dåliga, även om de är bra på något har de alltid något "fel" med sina färdigheter. Det första man får veta om i princip alla kvinnor är att hon är "rätt så söt". Visst utspelar den sig i Japan 1969, men hur kvinnorna porträtteras är lite irriterande.
Ingenting händer i boken. Såklart händer det saker, men i korta drag är det: han gick till skolan, träffade en tjej, gick ut och festade, hälsade på Naoko, någon dog, upprepning till boken tagit slut. Det enda som är roligt att läsa är Torus historier om Stormtruppen, vilken är Torus rumskamrat på universitet. Slutet är alldeles för konstigt, och Harukis syn på depression verkar vara att det smittar om man är nära det.
Haruki knyter aldrig ihop säcken, början av boken har nästan ingenting med resten att göra, vilket bara känns dumt och jobbigt. Men han skriver bra, det måste jag ge honom, väldigt bra.

Jag ger denna bok 2 av 10 för att han skriver bra.

Jag kan också säga att jag inte läste klart boken, bara hälften.

Öroninflammation

Ej bokrelaterat. Jag har öroninflammation, nyss var jag hos jourhavande vårdcentral och fick veta att jag har var i örat, mysigt. Så nu ska jag äta antibiotika i fem dagar framåt. Kul. Nu ska jag skriva på en motion till kommunfullmäktige och imorgon kommer en recension om Norwegian Wood.

Från Holmes till Sherlock

Hade bara tänk att i ett väldigt loket inlägg tänkt att skriva att jag har lånat Från Holmes till Sherlock. Jag har inte kommit långt alls, men är ni ett Sherlock-fan så rekommenderar jag denna verkligen. Både för fansen som gillar Conan Doyles Holmes och de som gillar BBCs Sherlock. Själv älskar jag båda så jag ska läsa så fort som möjligt så kommer jag ha en längre rekommendation av boken.