Rekommendation no9 Stardust

Stardust av Neil Gaiman
Young Tristran Thorn will do anything to win the Cold heart of beutiful Victoria - even fetch her the star they Watch fall from the night sky. But to do so, he must enter the unexplored lands on the other side of the ancient wall that gives their tiny village its name. Beyond that old stone wall, Tristran learns, lies Faerie - where nothing, not even a fall star is what he imagined.

Jag vet inte vad jag tycker om den här boken egentligen. Det är Neil Gaiman så den är väldigt bra skriven, men handlingen är sådär. Jag läste den här direkt efter The Graveyard Book vilket jag inte borde gjort eftersom Stardust var en väldig besvikelse. Som jag skrev i TGB recensionen så läste jag klart den på typ två dagar, Stardust tog betydligt längre tid. Jag började läsa den, sen tog det ett tag för mig att fortsätta. När jag väl läste den tyckte jag att den var bra, men nu i efterhand förstår jag inte vad jag tyckte var bra. Visst den är skriven väldigt bra och delen med häxan tycker jag är bra. Men allt som allt var den inte så bra. Det var ett tag sedan jag läste den så jag kommer inte ihåg allt, men jag tycker inte om Tristran. Han är konstig och han gör saker som gör att jag vill slå till honom. Däremot miljöbeskrivningarna älskar jag så mycket.
Nu känns det som om jag har hatat ganska mycket på boken, men jag tycker ändå att den är värd att läsa, och jag skulle inte vilja att jag inte hade läst den (förvirrande) för det här är ändå en rekommendation även fast jag inte har pratat så bra om boken.

På en skala från ett till tio får Stardust 6/10

(Som sagt så var det ett tag sedan jag läste den så jag kommer inte ihåg handlingen så bra så recensionen blev inte så bra, förlåt.)

Rekommendation no8 The Graveyard Book

The Graveyard Book av Neil Gaiman
Nobody Owens, known as Bod, is a normal boy. He would be completely normal if he didn't live in a graveyard, being raised by ghosts, with a Guardian who belongs to neither the World of the living nor the dead. There are adventures in the graveyard for a boy - an ancient Indigo Man, a gateway to the abandoned city of ghouls, the strange and terrible Sleer. But if Bod leaves the graveyard, he will be in danger from the man Jack who has already killed Bod's family.

Hur ska jag börja? Hur ska jag någonsin kunna beskriva i ord mina känslor inför denna bok? Den har allt. När jag säger allt så menar jag allt. Nej den har inga drakar, nej den har inga luftskepp osv, men den har allt som krävs för att bli en bra bok. Det här var den första boken sedan Freja - Sagan om Valhalla som jag inte ville lägga ifrån mig. Jag köpte den på sommarlovet, och på två dagar hade jag läst klart den. Ni som har läst något av Neil Gaiman vet hur han skriver. Ni som inte läst någon Neil Gaiman bok: vad gör ni med era liv? Nej men han har ett väldigt underbart kusligt sätt att skriva på. Även fast det han skriver inte är så rysligt går det kalla kårar längs ryggen. TGB är inte så kusligt skriven, om en jämför med Ocean at the End of the Lane, men en märker att det är han som skrivit den. TGB är en bok som jag verkligen inte ville skulle ta slut. Jag vägrade att läsa sista sidan på en halvtimme, jag ville att boken skulle vara kvar. När jag väl läste klart den var det väldigt tomt. Neil Gaimans språk är alltid mitt i prick och sitter som en smäck, därför ber jag er om att läsa alla hans böcker på engelska eftersom översättare lätt förstör allt. Värst vad jag svamlar om ingenting. Varje kapitel är som en liten novell, men det finns en "huvudhistoria" som allt spelas mot. Den är jättespännande, den har också moraliska frågor i sig, och i slutet (mild spoiler framåt)när Nobody inte längre kan se spökena och inte får stanna kvar på kyrkogården är det sorgligt. Allt det jag vill ha av en bok. Jag gillar Nobodys karaktär jättemycket. Han är precis lagom av allt. Jag gillar spökena som är snälla och omtänksamma. Jag gillar helt enkelt allt som har med denna bok att göra. Jag hoppas innerligt att någon läser detta och läser TGB och också tycker den är lika bra som jag gör.
Det här var ju inte den bästa recension jag skrivit, men den är så bra att allt bara snurrar runt i huvudet på mig, och jag kan inte få ner allt jag vill säga, men snälla läs den.

På en skala från ett till tio får The Graveyard Book 10/10 för det här är seriöst den bästa bok jag har läst.

Nej nu vill jag läsa om den.

Rekommendation no7 Freja - Sagan om Valhalla

Nu så, nu ska ni få en till rekommendation. Jag läste Freja för att vi har ett svenska arbete där jag jobbar om fantasy. Jag ska också läsa Name of the Wind till det arbetet. Boken utspelar sig på Bronsåldern och Johanne Hildebrandt har fått inspiration från nordiska mytologin, men hon understryker tydligt att det inte är någon korrekt återgivning av den.

Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till fienden i ett sista försök att mäkla fred. Men mötet med hövdingasonen Tor förändrar allt. För en mer förbjuden kärlek har aldrig funnits.

Freja är en av de bättre böckerna jag har läst, vilket jag tycker är lite konstigt eftersom den inte är fantastiskt skriven eller sitter som en smäck. Vad jag gillar med Freja är att det är en tjej i huvudrollen vilket väldigt få fantasyböcker har. Även fast det utvecklas en kärlek mellan Freja och Tor är det inte vad boken går ut på. Inte är det heller så att Freja strävar efter kärleken, eller att kärleken är någon högre makt som kommer att göra allt bra igen. Freja är en självständig tjej som inte tar någon skit av någon man. På Vanaheim, en ö i Östersjön, är det kvinnorna som bestämmer vilket är mycket mer realistiskt än att männen ska bestämma. Men jag är feminist så jag tycker inte heller att kvinnor ska vara enväldiga härskare, fast samtidigt är det skönt att läsa en fantasybok där männen inte är överrepresenterade (som Sagan om Ringen) och där kvinnorna kan stå upp för sig själva.
Men detta är enbart på Vanaheim, där Tor bor är det männen som bestämmer. Så som det ser ut i dagens samhälle. Männen bestämmer saker som, om världen vore logisk, kvinnorna borde få bestämma helt själva, och männen vägrar att lyssna på kvinnorna. Riktiga mansgrisar som får mig att vilja krypa ur mitt skinn.
Och apropå att krypa ur mitt skinn, karaktärerna är bland de jobbigaste som finns. Freja, Tor, och Oden har PMS hela tiden. Ena sekunden kan de vara hur glada och andra sekunden arga som åskmoln (oftast blir männen åskmoln för att kvinnorna från Vanaheim vägrar göra som de säger, patetiska jävlar, och Freja blir ett åskmoln för att männen är dumma i huvudet). Däremot har (de flesta) karaktärer djup, vilket gör det intressant att läsa.
Jag som gillar nordisk mytologi tycker det är roligt att läsa olika människors version, och den här versionen är en av de bättre som jag läst. Det man måste tänka på är att personerna inte är gudar än, att de lever på jorden.

Även fast boken har några brister så rekommenderar jag Freja.
På en skala från ett till tio får Freja - Sagan om Valhalla 6/10.

Till sist vill jag säga GOD JUL!!

The Desolation of Smaug

Jag ska inte ens försöka skylla på skolan för att jag inte lagt upp något inlägg. Jag har haft gott om tid, bara det att jag verkligen inte orkat eller glömt bort. Jag är dock väldigt trött när jag kommer hem, och orkar inte göra något produktivt överhuvudtaget. Jag ska försöka göra lite fler inlägg för nu har jag läst lite fler böcker!

Hur som haver, tillbaka till detta inlägg. The Desolation of Smaug. En film som jag såg igår. 3D och HFR. Jag såg inte första delen i 3D och HFR, och jag tycker nästan om det mer. 3D har jag inga problem med det skulle jag gärna titta på, men bara inte HFR. Om ni inte vet vad HFR är så är det High Frame Rate, alltså att de har filmat med 48 frames per second, det vanliga är 24 frames per second. Det är i lättare ord extrem HD (ha kvar i minnet att jag tycker att alla "vanliga" filmer på bio är i mycket bra HD eftersom jag tittar på så mycket annat som har sämsta kvalitén. I och med denna HFR fick jag lite ont i ögonen, och så fort jag tittade på någon annan del av skärmen (exempel när alverna talade alvspråk och jag behövde läsa texten) så behövdes det någon millisekund att ställa om ögonen, något som märktes. HFR gjorde också att allt såg animerat och inklippt ut, vilket gjorde att dels det kändes ännu mer som en saga och Smaug såg lika verklig ut som dvärgarna och Bilbo. Nu har jag talat mycket om hur det kändes, vad tyckte jag då om filmen?
Den är bra. Var första bättre? Ja, det var den. Varför? 1. Det är lite som The Two Towers, det är en del för att komma framåt i historien. Det är ett färdmedel framåt, och även fast Peter Jackson har gjort ett bra jobb i att inte få det enformigt så kan han inte komma ifrån att det faktiskt bara är ett färdmedel.
2. The Soundtrack är bättre i första filmen, jag hörde knappt något soundtrack och det låg bara i bakgrunden, oftast var det bara stön och saker som går sönder som man hörde. Det fanns inget som gjorde att jag fick rysningarna som jag brukar få när jag är på bio, vilket var tråkigt.
3. Jag såg den som sagt inte i 3D och HFR.
Tillbaka till denna film. Nu lät det som om jag inte gillade TDoS alls, men det gjorde jag väldigt mycket. Jag älskade att de tagit med Tauriel. Det var bra att de i alla fall hade en kvinna på sisådär femtiotusen män. Nu vet jag inte om man räknar orkerna som könlösa eller av det manliga könet, men jag förmodar att man räknar de som män. Jag ska inte gå in på hur extremt sexistisk JRR Tolkien, och filmerna är, för det skulle jag kunna skriva en uppsats om (vilket jag ska göra i svenskan så jag kanske lägger upp den), men det är skönt att se att Jackson ändå tar med en kvinnlig alv som är (ursäkta min svengelska nu, men i brist på bra svenska ord) riktigt jäkla badass. Hon klarar sig själv, räddar Kíli fler gånger än jag kan komma ihåg, gör som hon själv vill, dödar fler än Legolas gör, och är bara riktigt awesome. Det enda Jackson missar när det gäller att göra kvinnliga roller, som är någorlunda jämställd med männen, är triangel dramat mellan Kíli, Legolas, och Tauriel. Bara för att det är en kvinna med behöver man inte göra det till en "kärleksaffär". Det går alldeles utmärkt att bara låta henne vara. Nu ska jag inte låtsas som om jag inte gillade vad som hände mellan Tauriel och Kíli för det gör jag. Nu kommer jag prata om att shipa folk, alltså att jag gillar dem som ett par. Detta ämne är något jag velat undvika så mycket som möjligt för att det inte riktigt passar, och det är tråkigt att läsa om, om man inte är en fangirl. I alla fall, i första filmen så shipade jag Kíli och Fíli (ja, incest incest familjefest). Verkligen hardcore shipning, men nu. Alltså herregud vad jag älskar Kíli och Tauriel tillsammans. När jag tänker på dem så blir jag alldeles till mig och river mig i ansiktet för de är perfekta! Skulle detta inte varit ett blogginlägg, utan en post på tumblr så skulle jag slå på tangentbordet för de är så perfekta tillsammans. Nu har fått ut mig lite av deras perfektion så kan jag fortsätta med filmen.
Smaug. Benedict. Cumberbatch. Jag vill hoppa in i filmen och klappa Smaug. En drake med Benedict som röst. Kan det bli bättre? Benedict alltså herregud vad jag dog när han pratade. Det var helt sjukt. Och det sista man ser av honom säger han "I am fire. I am death." det citatet är underbart!
Nu har jag fangirlat klart, och detta var knappt ett skrap på ytan, men jag ska hålla isär tumblr och min bokblogg så det kommer inte sippra igenom såhär mycket igen. Hoppas jag. Kanske när jag skriver om Catching Fire som jag såg den 23 november.

Så nu har ni inte sett den, gå och gör det nu!

Rekommendation/recension no 6/2 Stjärnkikaren

Som jag sade det tog längre tid än vad jag tänkte. Som sagt har jag jobbat och vi åkte spontant upp till mina kusiners landställe. Hoppas ni har haft en bra midsommar! Det har jag haft, var på Skansen, mycket folk bara.

Stjärnkikaren av Katherine Paterson
Stjärnkikaren handlar om Angel som tillsammans med sin lillebror blir dumpade av sin mamma hos sin gammelfarmor. Mamman har aldrig varit närvarande och tagit hand om sina ungar, utan Angel har tagit allt ansvar om sin lillebror. Farmodern är en sur och irriterad gumma som inte alls vill ta hand om barnen, och pappan sitter i fängelse.
Angel känner sig ensam och besviken på alla vuxna i sin närhet. Men i den här lilla staden lär hon äntligen känna några vuxna som ställer upp för henne och lillebror. Och Angel får chansen att släppa allt ansvar som hon gått och burit på.
En natt vaknar Angel av att det är någon utanför huset, hon går upp och träffar den mystiska stjärnmannen. Stjärnmannen låter Angel titta på stjärnorna med sin stjärnkikare och lär henne stjärnornas namn. När Angel tittar upp mot stjärnorna känner hon sig obetydlig och pytteliten men stjärnmannen berättar för henne att hon, precis som alla människor, är gjord av stjärnstoft.
Det är ett fattigt, eländigt och ett hårt liv de lever men det finns hopp och värme hos Angel och de hon håller kär. Katherine Paterson som har skrivit boken är en amerikansk författare och ALMA-pristagare. Hennes böcker brukar handla om utsatta barn som har det svårt och trassligt i livet, men som under berättelsens gång lyckas hitta en inre styrka för att komma vidare och överleva sin barndom.

Jag läste denna bok när jag var runt 11. På andra försöket läste jag ut den, största anledningen till varför jag inte läste ut boken på första försöket var för att jag behövde lämna tillbaka den. Jag tyckte att boken var bra, hemsk men mysig. Vad jag minns mest är att Angel behövde handla mat. Hon köpte sockerflingor som var Bernies favorit, men sen tröttnade han på de och klagade. Då ville jag bara klappa till ungen. Vad jag starkt kommer ihåg är att Angel åt en jordnötssmörsmacka och inte kunde skölja ner den med mjölk och jag vet precis hur jobbigt det är, så den scenen var nog det jag kunde sympatisera mest med. Jag hatade farmodern, jag hatade mamman, och jag hatade lillebrodern. Om ni vill läsa denna bok rekommenderar jag att ni inte blir arg så lätt, skulle jag läsa boken idag skulle jag behöva stänga boken och andas några sekunder innan jag fortsatte. Jag vill läsa den igen, men är osäker om jag kan klara av det.

Skulle jag läsa Stjärnkikaren idag skulle den nog få fyra av tio, men när jag läste den vid elva års ålder skulle jag ge den sex av tio.
Jag rekommenderar denna till en yngre åldersgrupp.

Rekommendation nr5 Death note

Death note är en manga, huvudpersonen är Light som en dag hittar ett häfte på skolgården, det övernaturliga Death Note som dödguden Ryuk släppte ner på jorden för att han var uttråkad. Light lär sig hur man använder häftet och börjar sedan använda det för att döda alla brottslingar, och han ser sig själv som gud. Självklar börjar folk att märka att alla kriminella helt plötsligt börjar dö så en specialgrupp poliser sätts in, bland annat Lights pappa. Det är då superdetektiven L kommer in i bilden. Det blir en kamp mellan L och Light.

Jag tycker att Death note är en riktigt bra manga. Jag gillar hur de porträtterar Light, som själv ser sig som jordens räddare, men som själv kan räknas som kriminell. Det ger en lite att tänka på, gör Light rätt eller fel? Han dödar inte bara sådana som gjort riktigt hemska saker, utan också sådana som bara stulit något och sitter inne på en kort period. Några jag verkligen gillar är Matsuda, L, Near, och Misa Amane. Dock så finns det vissa ställen då jag starkt ogillar Misa, då hon är för mycket och hänger på Light så det blir olidligt. Jag har alla 12 böcker, de som är bra med att det är manga är att de inte kostar så mycket. De kostar ungefär 80kr styck, fast jag köpte hälften för 30kr för att det var nedsänkt pris på SF-bokhandeln. De är absolut värda att köpa.
På en skala från 1-10 får Death note en 7.

Rekommendation no4 Harry Potter

Min fjärde rekommendation kommer att vara om Harry Potter. Jag hade inte tänkt att skriva om HP eftersom jag inte kan få någon som inte läst den att läsa den, och den ligger mig så varmt om hjärtat att jag inte vill skriva om den. Jag tänker att har du inte läst så kommer du inte att göra det ändå, men sen så insåg jag att jag visst vill göra det. Som ni alla vet (om ni inte vet så dömer jag er inte) så handlar Harry Potter om Harry Potter (överraskning?). Harry är en vanlig pojke, trodde han i alla fall tills han var elva år då han fick veta att han är en trollkarl. Harry börjar på Hogwarts school of witchcraft and wizardry. Där träffar han Ron och Hermione som blir hans bästa kompisar. Böckerna handlar om Harrys kamp mot Mörkrets herre, och hur han tar sig igenom skolan. Om ni känner mig vet ni att jag praktiskt lever för Harry Potter. Jag älskar böckerna, de är bra skriva, har en förträfflig bra handling och skildrar död, val, och kärlek på ett lysande sätt. Jag har svårt att sätta ord på hur mycket HP betyder för mig. Det var bokserien som fick mig att förstå vikten i att inte göra vad som var lätt, utan det som var rätt. Den har lärt mig mycket vikten som finns i kärlek, vikten i död. Jag har Snapes trollstav, Slytherin halsduk+slips, jag har broderat och gjort en Slytherin väska, har alla böcker på svenska och engelska, och lite mer krimskrams. Nej jag klarar inte det här mer. Förlåt att jag ens började, jag kan inte få ner på ord hur mycket HP betyder för mig, allt bara snurrar i huvudet och inget jag säger kan ge HP rättvisa så jag sluta här. Men snälla för allt i världen, har ni sett filmer och inte tycker om dem och säger att ni inte gillar HP, LÄS för allt i världen böckerna, snälla!

Rekommendation no3 Legenden om Darren Shan

Min tredje rekommendation ska vara Legenden om Darren Shan, av Darren Shan. Det är en bokserie med 12 böcker, alla ganska tunns med stor text, så jag rekommenderar att låna böckerna inte köpa dem. Böckerna handlar om pojken Darren Shan, i första boken går han och hans kompis Leopold till en Freakshow. Leopold är väldigt intresserad av vampyrer, och ser en på cirkusen. Leo ber om att bli omvandlad, men vampyren säger nej. Denna vampyr äger en spindel, och spindlar är Darrens favoritdjur så han snor den. Darren ska visa Leo spindeln, men oturligt nog biter spindeln Leo. Spindeln är giftig och det är bara vampyren som vet hur man botar sjukdomen. I utbyte för botemedlet så vill vampyren att Darren blir en vampyr. Resten av boken och bokserien handlar om Darrens äventyr och kamp mot de onda vampanezerna. Jag tycker att bokserien är speciell på ett bra sätt. Den är inte som alla andra vampyrböcker utan har sin egna touch . Böckerna är för korta för min smak. Jag läste ut en bok på ungefär 1 timme, vilket är väldigt lite för att lägga 150kr på. Ja jag gjorde misstaget att köpa de flesta, 5, 7 och uppåt, men bara för att jag läste innan de alla kommit ut. Bokens innehåll är roligt, sorgligt, och förträffligt. Sedan kommer slutet på 12 boken. Allt har varit så bra, sedan blir det ett magplask. Det är som om författaren blivit så trött på böckerna och verkligen inte orkar mer, så han skriver det slutet. Det är nästan så att jag önskar att jag inte läst böckerna, men sen tänker jag på resten av böckerna och jag är glad att jag läst den. På en skala av 1-10 får Darren Shan en 6. Varken svag eller stark.

Rekommendation no2 Avalons Dimmor

Min andra rekommendation kommer att vara Avalons Dimmor av Marion Zimmer Bradley på 945 sidor och det finns fler uppföljare. Boken handlar om författarinnans egen tolkning av Arthurlegeden och från Morgaines (Morgana, Morgan le Fay) synvinkel. Avalon håller på att tyna bort från denna värld, för att kristendomen sprider sig i Britannien så religionen som bedriver Avalon försvinner mer och mer. Vivianne, Avalons översteprästinna, har en idé om hur både kristnandet och det militära hotet från saxarna skall avhjälpas: Hennes syster Igraine, moder till huvudpersonen Morgaine som ännu bara är ett litet barn, och den blivande storkonungen Uther Pendragon, skall få en son som ordnar till det. Igraine vill först inte alls vara med på det, för hon är redan gift med hertig Gorlois och tycker att det är tillräckligt (eller mer än tillräckligt), men sedan träffar hon Uther och de börjar älska varandra. Själv har jag bara hunnit läsa 161 sidor, men jag var kär från första kapitlet. Jag är väldigt intresserad av Arthurlegenden tack vare Merlin. Boken är spännande och språket gör att jag blev fast, även om det kommer sidor där inget händer. Jag har läst många fakta böcker om Arthurlegenden, och andra skönlitterära böcker så som The Acts of Prince Arthur and His Noble Knights. Det är kul att jämföra hur de olika författarna tolkar legenden, och speciellt jämföra med TV-serien som inte är alls som faktaböckerna, i TV-serien är Mordred bara Arthurs riddare, medan i legenden är Mordred Arthurs son. Avalons Dimmor är bok jag rekommenderar till någon som har mycket tid och tålamod, den upplaga jag läser har liten text och sidorna är stora. Jag skulle säga att du borde veta grunderna om legenden, fast vet du inte och inte orkar leta upp, var inte rädd för att läsa den. Som sagt har jag inte läst så mycket, när jag läser ut den kommer jag uppdatera detta inlägg och skriva mer. På en skala av 1-10 ger jag den en stark 7 möjligtvis en svag 8.

Rekommendationer no1 Tornrummets Hemlighet

Första rekommendationen jag vill göra är boken Tornrummets Hemlighet. Boken handlar om en flicka som heter Mirjam, hon flyttar till ett nytt hus. Detta hus har ett tornrum vilket Mirjam gör till sitt eget. I detta tornrum hittar hon tolv stycken svarta drömdagböcker som är skriva av Milan, som bodde i huset innan, men som under mystiska omständigheter försvunnit. I böckerna skriver han om sina spännande och farliga drömmar. Mirjam blir nyfiken och fast besluten om att veta vad som hänt med pojken. På så sätt dras hon in i ett äventyr där Milans drömmar påverkar hennes eget liv. Jag började läsa denna bok för att en klasskompis till mig sade att den var jättebra. Då var jag 11 år, läste inte så mycket och just då kändes boken som en väldigt lång bok. Boken är rätt så långtråkig i början och det tog ett par veckor att läsa lite mindre än hälften, och efter det blir den spännande. Den blir så spännande att jag inte kunde slita mig ifrån den, utan jag åt med den, hade den i skolan, ja överallt. Som sagt så var det fem år sedan jag läste den, så troligen skulle det inte ta lika lång tid att läsa ut den, men då tog det nog någon månad (om man räknar med tiden då jag inte läste något). Boken tillämpar sig för barn i åldern 10-15, men jag har aldrig gillat att placera böcker i ålderskategorier så jag säger att denna bok är för alla. Slutet på boken är något jag inte gillar, slutet är öppet, men inte lite öppet, utan så öppet att man blir galen. När jag läste ut boken var det första jag gjorde att titta upp om det fanns en fortsättning, vilket jag med besviken min såg att det inte gjorde. Slutet var ett sådant slut att jag var säker på att det skulle finnas en till, och författaren förlorade lite respekt. MEN nu när jag tittade upp hur jag skulle formulera min beskrivning kom jag in på författarens hemsida och såg att han skrivit att det kommer en fortsättning nästa år. Jag blev så glad att jag trodde jag skulle spricka. På en skala av 1-10 får Tornrummets Hemlighet en stark 8. Avdrag för att början är så långtråkig att jag ville lämna tillbaka boken, och att jag blev så besviken på slutet, även fast jag vet att det kommer en till nu kan det inte väga upp besvikelsen jag kände som liten 11-åring. Denna bok är absolut en bok som man måste läst innan man dör!