Nu så, nu ska ni få en till rekommendation. Jag läste Freja för att vi har ett svenska arbete där jag jobbar om fantasy. Jag ska också läsa Name of the Wind till det arbetet. Boken utspelar sig på Bronsåldern och Johanne Hildebrandt har fått inspiration från nordiska mytologin, men hon understryker tydligt att det inte är någon korrekt återgivning av den.
Kriget närmar sig Vanaheim. Gårdar bränns och plundras av asar som trängt in i landet österifrån. Prästinnan Freja reser till fienden i ett sista försök att mäkla fred. Men mötet med hövdingasonen Tor förändrar allt. För en mer förbjuden kärlek har aldrig funnits.
Freja är en av de bättre böckerna jag har läst, vilket jag tycker är lite konstigt eftersom den inte är fantastiskt skriven eller sitter som en smäck. Vad jag gillar med Freja är att det är en tjej i huvudrollen vilket väldigt få fantasyböcker har. Även fast det utvecklas en kärlek mellan Freja och Tor är det inte vad boken går ut på. Inte är det heller så att Freja strävar efter kärleken, eller att kärleken är någon högre makt som kommer att göra allt bra igen. Freja är en självständig tjej som inte tar någon skit av någon man. På Vanaheim, en ö i Östersjön, är det kvinnorna som bestämmer vilket är mycket mer realistiskt än att männen ska bestämma. Men jag är feminist så jag tycker inte heller att kvinnor ska vara enväldiga härskare, fast samtidigt är det skönt att läsa en fantasybok där männen inte är överrepresenterade (som Sagan om Ringen) och där kvinnorna kan stå upp för sig själva.
Men detta är enbart på Vanaheim, där Tor bor är det männen som bestämmer. Så som det ser ut i dagens samhälle. Männen bestämmer saker som, om världen vore logisk, kvinnorna borde få bestämma helt själva, och männen vägrar att lyssna på kvinnorna. Riktiga mansgrisar som får mig att vilja krypa ur mitt skinn.
Och apropå att krypa ur mitt skinn, karaktärerna är bland de jobbigaste som finns. Freja, Tor, och Oden har PMS hela tiden. Ena sekunden kan de vara hur glada och andra sekunden arga som åskmoln (oftast blir männen åskmoln för att kvinnorna från Vanaheim vägrar göra som de säger, patetiska jävlar, och Freja blir ett åskmoln för att männen är dumma i huvudet). Däremot har (de flesta) karaktärer djup, vilket gör det intressant att läsa.
Jag som gillar nordisk mytologi tycker det är roligt att läsa olika människors version, och den här versionen är en av de bättre som jag läst. Det man måste tänka på är att personerna inte är gudar än, att de lever på jorden.
Även fast boken har några brister så rekommenderar jag Freja.
På en skala från ett till tio får Freja - Sagan om Valhalla 6/10.
Till sist vill jag säga GOD JUL!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar